Jag kan vara ett riktigt as ibland. Jag vet det. Jag kan bete mig väldigt underligt ibland. Jag kan säga dumma saker som jag egentligen inte menar ibland. Jag vet det. Men jag är inte ensam om det.
Jag kan ångra så mycket jag gjort, sagt och undrat över. Jag kan vilja säga en annan sak än vad jag gör, göra något annat än vad jag gjort, men när jag är i psykisk obalans blir det aldrig som jag tänkt det. Mitt psyke tar över min kropp och det är inte längre jag som väljer vad jag ska säga.

Det är jobbigt de flesta gånger. Men jag vill faktiskt att du ska vara lycklig, även om det inte är med mig som jag hade hoppats. Jag vill att du ska göra det som får dig att må bra, och vara med den som gör dig glad. Jag vill det. På riktigt. Men det är svårt för mig att visa när jag åkt denna berg och dal-bana av känslor så himla länge. Och när åkturen äntligen är över, stannar min vagn på fel ställe.

Jag önskar att du, trots att jag oftast visar motsatsen, förstod det.

Jag vill ingen ont. Jag vill inte tycka illa om någon som inte förtjänar det.

Och egentligen så gör jag inte det heller.