Veckorna börjar springa förbi mig igen. Tiden rinner iväg och jag hinner knappt längta innan det jag längtat efter är där. Första snön har fallit för den här vintern och ett nytt år är med stormsteg på väg att ta sin plats. Jag blir stressad även om det är precis det här jag vill.

Jag är på väg att göra något ingen tror jag klarar av. Det går sakta och känns ensamt ibland även om det är precis det här jag behöver.

Jag tar ett stort steg och slutar blicka bakåt nu. Eller på något som kunde ha varit.

Jag ska se vad som blir.