Man kommer till en uppförsbacke och det är dags att kämpa sista biten. Kämpa för att ta sig upp och slippa en tyngd som ligger över axlarna. Och hjärtat. Det går inte riktigt som man vill. Då kommer motvinden. Uppförsbacke och en motvind av det värsta slag. Man har fullt upp med att lyckas kämpa för en sak, så kommer vinden och gör det allt svårare att nå upp. Att nå fram. Där man vill vara. Vinden gör att några kvistar slår dig över käften. En gång till. Och en gång till. Den här biten var visst inte din att ta sig igenom enkelt. Inte det minsta.

Du kanske inte gör det bästa för att lyckas kämpa mot backen, vinden och kvistarna. Men kan inte riktigt göra det ensam. Är tvungen. När du gjort några dumma val som fått stenar att falla ner på dem bredvid dig, dem som fortfarande orkade stå bakom din rygg för att hjälpa dig upp. Några tappade fästet och finns inte längre där. Kanske är det några som står kvar. Men självförvållat är det vänner som fäller krok på dina ben. Några som inte riktigt vet vad du egentligen vill att dem ska veta. Några du inte har mage att berätta det för. Slippa bli sedd med besvikna ögon. Har inte kraften att vara en tillräckligt bra vän. Som du egentligen vill vara. Som du kan vara. Som du vet.

Vattnet är kallt som snö men ändå ligger du där i. Skyll dig själv. Det är ditt fel. Du har själv lagt isen på fel ställe som fått dig att halka i. Det är kallt. Domnar bort. Får dig att göra misstag på misstag. Snedsteg på snedsteg. Ditt fel. Hjärtat och hjärnan domnade bort och slutade göra det dem är till för.

Det känns som att hela kroppen domnat bort. Jag känner varken ånger, ilska, glädje eller smärta.