Jag är trött på att ständigt ha ett psyke som går i vågor. Där kurvorna är så grova att det känns som att jag faller från en flygplan varje gång det dalar neråt. Jag vill vara stabil nu. Trodde att jag var där. Men hade så himla fel. Jag vill inte låta mina misstag, min sorg, gå ut genom vrede på de som är i närheten. Jag skäms. Men när jag ligger i den djupaste kurvan har jag ingen makt att påverka mitt beteende längre. Maktlös.

Jag är trött på att sådant som är viktigt tar stryk. Skolan. Hur jag inte orkar lyssna. Hur jag försöker men hur allt blir en enda smetig röra. Antingen flyter allt ihop eller så är det så långt ifrån varandra att jag inte når något utav det. Hur jag kämpar med att ge faán i att tänka så förbannat. Och hur jag misslyckas.

Jag är så trött.