Vaknar av mig själv. En timme och fyrtio minuter efter att klockan ringt. Den jag tydligen hade stängt av. Lite stressad när bussen går om fyrtio minuter och jag hade planerat att hinna tvätta håret och ha tid på mig att ha klädångest. Jag struntade i att tvätta håret trots att det skulle komma att finnas en möjlighet att mitt ansikte skulle finnas med i filmen som spelades in idag. -Äh, det spelar ingen roll. Jag kommer inte synas iaf.
Hade inte tid till klädångest, blev frustrerad och missade bussen. Ännu mer arg. Fick skjuts och det gick över.
Kom till filminspelning där jag skulle vara statist. Stod still tagning efter tagning. Trött i benen. Ont i ryggen. Ovärt.

Fick lunch och hade det mysigt med några vänner. Dags att ta plats igen. Jag fick stå. Igen. Någon på scen börjar vifta åt mitt håll och vinkar handen åt sitt håll. Fattar ingenting. Ska sätta byxorna på plats och råkar armbåga någon. Förlåt. Blir lite pirrig. Där står Claes Malmberg. Lottas jävla pappa. Nostalgin. Snackar lite och han visar sig vara rolig som bara den. Tagning. Tystnad. Kamera.

Happ. Där står jag, skitig i håret men räddad av solglasögonen. Kameran fokuserade mer åt vårat håll än någon annans. Men det gjorde inget. Det var en helt värd dag ändå. Sverrir, festival-Lukas fanns på plats han med. Jag var lika exalterad som jag var på Stadion den 12:e juni. Men det är okej.