Det är höst på riktigt nu. Man känner det på kylan. Ser det snart på löven. Kala grenar. Jag tycker om hösten, uppskattar den. Kan se charmen i kyla och orangeröd omgivning. Det gjorde jag inte förut. Liksom mycket annat jag inte gjorde eller inte visste. Något som någon annan lärt mig. Det är fint med höst.

Låg där med huvudet på armen och visste aldrig när det skulle bli sista gången. Visste hur det bara skulle vara ett kaptiel till, ett helt nytt. Ett ensamt. Ett annorlunda. Då. Jag visste nog för mycket för att gå. Hur temperaturen aldrig blev perfekt. Hur kaffet bara smakar bra en gång av 15. Hur många filmer du kunde se efter att jag somnat tio minuter in på den första. Hur det, knäppt nog, var mysigt att borsta tänderna i duschen. Hur svartsjuka var lika med svaghet.

Sådant fick jag ta med mig. Sådant jag lärt mig uppskatta med hjälp av någon annan. Samt ett hål någonstans, men som jag ännu inte placerat eller filurat ut storleken på. Det är okej. Tiden har jag. Men rädslan över att nån dag inte vara lika stark, inte lyckas stå emot, som jag gjorde idag. Ett återfall. Ja, så kallar jag det. Den rädslan blev uppenbar idag. Jag skulle bli helt utelämnad. Öppen, sårad och skamsen.