Vintern är här på riktigt nu. Förutom minusgraderna. Men det är okej. Jag ser fram emot några kalla och vita månader för att kunna njuta extra mycket när sommaren kommer igen. Trots den inställningen kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på sommaren som var. Hur jag saknar de sena kvällarna på balkongen med världens finaste sambo, eller att överhuvudtaget kunna använda mig av ordet sambo och lika bli kallad det. Hur jag saknar promenader i natten genom en främmande stad, där målet var att trängas bland främmande människor och känslan av att det kändes så mycket som hemma. Hur jag saknar att ligga på en gräsmatta och skratta åt dumma saker mina vänner säger, eller att sitta på uteserveringen vid stranden och beställa in vinflaskor tills de tar slut, att stanna kvar efter stängning och hela tiden ha saker att diskutera. Hur jag saknar att vakna svettig på morgonen och gå och svalka sig i en ännu allt för kall sjö, att inte ha någon handduk och vara tvungen att lufttorka, att gå barfota med skorna i händerna och gå sicksack på vägen för att unvdika stenar. Hur jag saknar att inte göra någonting alls men ändå känna mig som den mest lyckliga människan i världen.