Det må se litet ut för världen. Men fan så stort det är för mig.
Efter mutning från mamma (en tröja jag kollat in i flera veckor) och betänketid (två veckor av ångest) så var jag där. Höll (klämde det hårdaste jag kunde förmå mig att göra just då) Marica i handen, höjde rösten (visste inte att jag skrek, kom på mig själv på väg därifrån) åt läkarna, grät av rädsla under filten jag bad dem lägga över mina ögon, skrek av smärta (var bedövad men inbillade mig att det gjorde ondare än vad det gjorde), sen var det färdigt.

Innan såg jag ut ungefär så här. Fast blöt. Av gråt då. (Okejdå, jag var nog jävligt mycket fulare.)


Efteråt såg jag ut ungefär så här (efter att jag legat och hämtat andan och gråtit en skvätt till). Blöt där med. Men stolt så in-i-helvetee.


Nu är jag så här snygg på bröstet. Kan dock behöva hjälp med plåsterbytet (så jag håller mig helt från att svimma).


I faced my fear. Som fan. Dock facade jag inte sprutskräcken. Tackar gud för bedövningsplåster!!
Känns lite som att jag klarar vadfansomhelst nu. Fast nä.

Tack som fan för ditt moraliska stöd Skenan! (Ditt nya smeknamn från och med idag Marica)