Upptäcker hur jag mer och mer börjar uppskatta och älska de små sakerna. Som en puss på handen av någon jag inte känner, att komma hem till ett städat rum, att få somna och vakna upp med två fina vänner på vardera sida, att ha en värmedyna i sängen, att få se Vänner varje kväll innan jag somnar, att någon säger vilken fin tröja jag har på mig. En känsla, ett ord, en gest. Åh vad jag gillar livet även om det är så mycket som jag hade önskat varit annorlunda. Kanske ibland helt annorlunda.

Även om människar är falska. Och naiva. Varenda en av oss. Så älskar jag livet för de små sakerna, som man inte tänker på just då. Som slår en några dagar senare, kanske veckor eller år.

Saker behöver alltså vara åt helvete för kämpiga för att inse att de små sakerna också räknas. Nu vet jag.

Jag hoppas att jag kan lyckas påminna mig själv om detta när saker blir åt helvete för kämpiga. Det blir dem. Alltid. Och alltid går det över tillslut. Hur långt bort det än kan kännas ibland. Kanske ofta. Men ändå.