Vaken alldeles för länge om nätterna. Så där länge att huvudet börjar dunka så hårt att det är en kamp att koncentrera sig bara på att sova. Så där länge att ögonen börja göra för ont för att lyckas hålla dom stängda. Så där länge att kroppen inte vet om den sovit ett dygn eller varit vaken. Så där.
Om det handlar om att springa runt på gatorna i bara ben och klänningen du inte hunnit byta om från, och frysa tills du glömmer bort att det är kallt. Om det handlar om att ha legat ensam i sängen och stirrat blint upp i taket och trott att du varit någon helt annanstans, men förstå att det bara är ett enda vitt tak när du sippar efter andan efter att du glömt bort att andas för en stund. Att se dig omkring men inte komma på var någonstans du är. Det enda du kan se är en suddig omgivning som tycks trycka dig längre och längre ner, som om alla fyra väggar dras åt ditt håll samtidigt. Som om rummet helt plötsligt krymper och blir otillräckligt för bara dig. Bara dig. För litet.

Så där att det skulle kännas större om du delade det med någon annan.