Vanor man har haft så himla länge men som sedan försvunnit. För länge sedan. Helt plötsligt kliar det i fingrarna och det känns tomt och konstigt utan dem. Trots att det gått så länge att man hunnit vant sig vara utan. Så vänder det. Helt plötsligt. Som att alltid ha varit rädd för mörker, men en dag går du ensam i mörkaste natten utan att känna ett endaste dugg. Som att tycka om en maträtt oändligt mycket, men en dag helt plötsligt avsky den. Ungefär så.

Att aldrig lära sig av sina misstag. Att upprepade gånger öppna inkorgen trots avsändaren som väcker oro. Som alltid har gjort. Att aldrig lära sig. Att inte ta den sista bussen så att du ensam måste vandra hemåt och vara rädd över något som kan hända, men förmodligen inte gör det. Att vara ensam hemma och se fiktiva saker. Saker som inte alls är verklighet men som ändå skrämmer skiten ur dig. Larvigt. Men så svårt att lära sig. Ibland.

Att inte våga. Trots ångesten som allt oftare kryper in i själen och knyter händerna om ditt samvete, som spottar på ditt förnuft. Så lär du dig aldrig att våga. Våga säga ifrån när någon stryper dig, när du innerst inne sparkar för glatta livet för att komma loss ur greppet. När du blir fälld av människorna i din närhet, när de inte ser att de gör det, när du förtvivlat kravlar på backen och kämpar för att komma på fötter igen. Men de fortsätter hela tiden sätta krokben, och du fortsätter bli sparkad på dom gånger du inte hinner resa dig upp.

Våga ge livet en käftsmäll.