Sitter i skrivande stund med ett stelt ansiktsuttryck efter en liten tabbe på väg till tvättstugan. Missuppfattade min egen längd och lyckades på något vis slå huvudet i hatthyllan. Halvägs ner till golvet insåg jag att jag var på väg ner. Då skrattade jag. Det var roligt. Faktiskt. Sekunderna på väg ut ur dörren hann jag få en prydlig liten (läs: stor) bula i pannan som säkert kommer se hemskt vacker ut imorgon och alldeles lagom till helgen. Nu kan jag inte se arg ut. Och det är väl ändå rätt positivt. Så länge en buss inte åker förbi mig imorgon eller något så jag måste ge ond-öga till chauffören. Men det ska jag väl kunna lyckas undkomma.

Att vänja sig att alltid ha någon brevid sig under natten, och sedan helt plötsligt bli ensam en natt och drömma hemska saker så att hela nattsömnen blir förstörd. Precis så. Att vara så trött på morgonen därpå att du knappt kommer ihåg vad du heter, men minns så väl hur jobbigt det var att sova ensam. Precis så.