Jag lyssnar på gamla låtar. Speciella. Åren 2008/09 blir så verkliga igen. Som om dom inte tagit slut än. Texterna känns så intima igen, som om allt händer igen. På nytt. Som om jag sitter där på kanten vid bassängen i mörkret igen, och sjunger med till en låt jag inte kan texten på. Som att jag sitter i mitt rum om natten och kopplar bort allt hemskt som är på väg att hända där ute. Som att jag får veta på nytt, vad som hände den där eftermiddagen. Den vidrigaste eftermiddagen i mitt liv.

Som att det är vinter igen, för flera år sedan. Som att jag går där efter vägen med min hand i någon annans ficka. Och känner att det kanske inte är så hemskt ändå. Men ändrar mig. Som att jag på nytt kramar alla människor som är där av exakt samma anledning som mig.